Har i en veckas tid längtat efter denna stund. Då jag har min dator här igen så jag kan skriva ut allt det jag bär i huvudet.
Har blivit så mycket när jag inte har min ventilation hemma, min Markus.
Såklart blogginlägget handlar om honom, skriver jag om något annat här? Nej.
Pojken har varit borta i 8 dagar nu. Måndagen förra veckan 15.00 lämna han svensk mark för party och sol i Magaluf.
Så glad och avundsjuk på honom att första dagarna var det bara avundsjuka som gnagde i mig.
Nu är det en stor olidlig, jobbig och smärtsam saknad.
Kalla mig töntig, mesig, klen eller vad ni vill men detta är min själsfrände.
Personen jag spenderar varje dag med, inte för att jag måste eller inte har andra att vara med, utan för jag vill.
Jag trivs med honom i varje sekund. Jag kan vara obeskrivligt ful och barnslig samtidigt som jag kan bete mig som en riktigt flickvän. Förhoppningsvis.
Att inte få vara varken flickvän eller ordentligt ful och barnslig på en veckas tid med den som betyder mest är påfrestande.
Självklart slutar jag ju inte vara Markus flickvän för att han är där nere men det är ju inte samma sak att vara ensam.
Speciellt inte när jag som ett självdestruktivt emo tittar igenom bilder, drömmer mardrömmar och oroar upp mig helt i onödan.
Att jag planerar dagar i förväg för att slippa så mycket dötid och saknad som möjligt.
För att lättare nå fram till den dag jag bara längtar och trånar efter.
För denna singular jag levt i senaste veckan är inget jag uppskattar.
Att inte somna i en värmande famn varje kväll. Inte vakna av lätta pussar i nacken. Inte göra absolut ingenting men ha det så otroligt bra på en hel dag.
Det är ensamt. Jag känner mig ensam.
Därför längtar jag ännu mer till dagen då han står där på flygplatsen. För då helt plötsligt har jag honom hos mig igen.
Det är som att vi börjar om igen. Uppskattar varandra för allt det lilla och får vara med varandra så mycket som möjligt.
Därför gläds jag för Markus skull, att han få ha en galen resa med grabbarna i ett soligt partyparadis.
Medan jag själv knegar på här hemma. I regnet.
För jag vet att när han kommer hem, har jag honom för mig själv. Slipper gå och bära på massa tankar och oroligheter helt för mig själv.
Slipper somna ensam i ett tomt och kallt rum.
Slipper åka bil ensam. Slipper att vara utan min kärlek.
Klyschigt men sant, sen Markus kom in i mitt liv har mörka och gråa tider varit som bortblåsta.
Jag har haft någon att falla tillbaka mot. Någon som fångar mig och visar mig ljuset i tunneln igen.
Och det ska han fortsätta med. För mig blir han inte av med. Inte i första taget. Inte i andra, tredje eller fjärde heller.
Detta är något så mycket större än bara kärlek.
