När man letar efter personens ansikte överallt.
Fast än man vet att sorgen växer sig större när man hittar det.
När man känner det där onda pirret i magen.
Pirr för att man hitta personen men ont för att avståndet är för långt.
När drömmarna blir den verklighet vi vill ha.
Och morgonen blir det elände vi vaknar till bara för att inse att det var en dröm.
När varje vibration av sms i mobilen inte spelar någon roll när avsändaren ändå inte stämmer.
Och man kastar iväg mobilen så långt bort som möjligt för att slippa hoppas.
När alla människor omkring en sprudlar av glädje.
Och man själv lägger på leendet för att inte förstöra sina närmastes lycka.
När man kommer innan för hemmets väggar.
Och allt bara brister.
När verkligheten hinner ikapp en och man fångas upp av sanningen man vägrar inse.
När man hoppas och tror att det bara är en fas.
Men samtidigt vet att det är en lönlös förhoppning.
Samtidigt som du vill be personen att försöka.
Se om allt förändras med tiden och att det kan växa till något fint.
Blir rädslan för att riva upp såren som skapats för stor.
När din högsta önskan blir att vara nära personen.
Den person som du fastnat för.
Den person som kan göra dig riktigt glad men är samma person som gör dig ledsen och ensam.
the best thing I never had
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar