vill inte att ni ska bry er, orkar bara inte ha det inom mig själv längre, så läs inte om ni ändå inte bryr er.
träning nyss, gick åt helvete. tur att alla andra kan spela och styra upp mina fel. som det är i riktiga livet. alla andra vet hur man fixar ett liv så det funkar så när mitt kör ihop sig och jag är fast får jag hjälp av andra för ni vet. men tror det flesta börjat tröttna nu. jag har inga krafter kvar. det kommer inte funka att leva så här. är verkligen helt uppriven inombords vet inte vart jag ska ta vägen. nu när allt faller på plats. jag trodde att nu när jag vet kan jag gå vidare men jag kan inte. jag är fast. fast vid han som aldrig var fast vid mig. jag som trodde, alla trodde. men vi alla hade fel. men det är inte ni som lider av det. det är jag. ni säger att jag ska gå vidare strunta i han, och utsidan följer era råd. men när jag står där helt själv och insidan får göra som den vill så kan den inte strunta i han. försöker hela tiden tänka på allt dåligt, hur jag blivit behandlad och allt som hänt den senaste tiden men på något sätt tycks jag tycka om det. inte det som sårade, men såren läker och man lär sig av det och blir starkare. man vet inte att man inte klarar något förens man misslyckats och då har man bara chanser kvar att bli starkare och till slut fixa det. men jag kan inte fixa det utan han. ni säger att jag inte bara ska tänka på det utan allt annat han gjort också. men hur ska jag veta att det är sant. jag har haft mina aningar om allt men det är ingen som kan ställa sig och bevisa allt det här. jag sa att jag var trött på hans lögner men tydligen fick jag bara fler. eller var det sanning? vem ska man lita på? vart ska man stå? vad ska jag göra? allt det här blir för mycket för mig. det dummaste av allt är att jag trodde på allt det här. blind av kärleken. totalt!
hela världen verkar vända sig emot mig. vart jag än går, jobbigt med kärleken? vad har hänt? vad hände mellan er? varför? hur skulle du gjort slut? har du varit otrogen? allt det här tar kol på mig. jag känner hur jag sakta sakta bryts ner. jag försöker verkligen kämpa för att vara så där sprallig och glad för jag vet vad ni tycker. hon är alltid tjurig, alltid på dåligt humör så jag är glad, för er skull. jag ska inte visa mig svag, jag ska vara den starka men det går inte. jag kämpa för dig. varje dag kämpade jag till tårar. men dolde dem för dig, för alla andra. jag lät inte folk se sanningen för att jag var rädd för vad de skulle säga. visste vad de skulle säga. men de såg och de förstod. det blev svårare med all press, alla blickar, alla kommentarer gör si gör så. var inte det här upp till mig och han vad vi skulle göra? jag är ändå tacksam för det stödet men det gjorde ju bara mig osäker. men det kanske var bra. det kanske skulle gjort mig så osäker att jag lämnade allt det där innan det lämna mig. men jag hoppades alltid på att nu snart nu blir det bättre. efter våra samtal visste jag alltid någonstans att du tog in allt det vi sa och tänkte efter och ändra dig. hur länge höll det? en dag? sen var allt borta igen men jag fortsatte hoppas. levde på hoppet och blundade för sanningen. tänk om jag bara tagit tag i det hela när jag hade chansen. då hade det kanske slutat annorlunda. börjat annorlunda med. men nu finns inte om och det är som det är. du gav mig chansen så många gånger att säga men då när du väl sa att jag skulle berätta var du underbar och jag sudda ut allt det dåliga. inbilla mig att det aldrig hade hänt. men det hade det. jag visste det men jag ljög för mig själv för att få njuta av stunden.
du sa att det bara fanns en i hela västerås som du litade på och du sa att det var jag. du sa att du aldrig skulle kunna berätta något om dig själv eller om dina nära för någon annan. att du inte litade på någon förutom "dig älskling". orden ekar i huvudet på mig, den lögnen. rakt upp i mitt ansikte, men jag trodde på den. ville inte tro det värsta om det för visste då hur det skulle sluta. när jag sedan fick veta allt du sagt till alla andra, men inte mig. krossade mig totalt. men åter igen blev jag tveksam på om det var sant eller inte. jag vill ju tro på dig, just dig. var det fel det med?
jag kan inte säga att jaga hatar dig,
men hatar att jag älskar dig och hatar mig själv för att jag älskar dig så mycket som jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar