Jag är dålig på att uppdatera här.
Och de gånger jag tänkt uppdatera har jag tänkt "nej jag borde skriva om operationen först innan jag skriver något annat".
Men fuck that shit. Jag behöver skriva av mig nu. Och detta går varken att skriva på varken Facebook eller Twitter.
Jag är så irriterad på dubbelmoral och allt vad liknande heter.
Jag är så trött på detta eviga lovande och skit snack.
Jag är så arg på detta eviga prat om att allt blir bra.
Jag är så besviken på allt vad förtroende och löften heter.
Jag försöker hålla uppe tilliten men det kommer inte gå.
Hur ska det kunna gå när allt går som det går?
Och jag ser inte ens vad jag förväntar mig.
Jag velar upp och ner värre än en berg-o-dalbana men vet egentligen själv vad som är rätt eller fel.
Men fel är alltid intressantare än rätt. Därför väljer jag fel.
Fel ger mer spänning i livet och jag antar att jag alltid kommer välja det.
Även om jag varje gång springer till bloggen och skriver om hur idiotiskt det är.
Jag har insett att om du någonsin känner att du måste bevis något för någon är inte personen värd dina bevis.
Det är inte värt att försöka vara något du för stunden inte är för att göra den andra nöjd.
Du mår inte bra av det själv. Det har min höft själv bevisat för mig.
Jag är glad att den gjorde det. Blev som ett uppvaknande. Och detta låter jävligt flummigt.
Men efter denna kväll har jag så ont så jag tror jag vill gå under.
Jag har mått bra. Kunnat börja gå och till och med korta stunder kunnat stödja på benet.
Men efter ikväll går det inte längre.
Ikväll försökte jag bevisa något. Något som jag ville bevisa för att bli omtyckt och inte sedd som den tråkiga handikappade.
För det är den jag blivit. Av att bara ligga hemma och inte göra ett piss.
Tyvärr finns det inget att göra. Eller sure. Det finns säkert men jag har inte pengar eller vänner till att göra annat.
Därför. Har jag blivit den tråkiga.
Jag är glad att nästa helg vet jag blir lugn. Julafton och mys. Skönt.
Helgen efter fuckas det år. Nytt år och vi minns detta.
Det idiotiska är att jag alltid kommer dras tillbaka. Hur arg jag kan bli, hur ledsen jag kan vara, hur irriterad jag är, hur besviken jag känner mig.
Jag kommer ändå hitta tillbaka. Jag är fast.
Det är idiotiskt och det får inte vara så men jag känner mig själv för bra för att veta att jag inte kommer göra det.
Jag vill att folk ska gå min väg och gör det inte det väntar jag på det tills det blir så ändå.
Därför kommer jag inte ge upp. Jag kommer bli plåster, toffel eller vad fan du vill kalla det.
Tills jag vet att jag lyckats. Då kanske inte för min skull men för näst kommande.
Japp skriva av mig. Och här har vi det. Härligt värre.
Tjarrå!
(fylle bloggande = no good = ärligt)
 |
| we fucking heart it |
