Har nog fallit in i lite utav en berg-o-dalbana igen. Något jag däremot försöker dölja.
Är dock inte ledsen. Är jätte glad som en sol och sen extremt förbanad och arg som ett bi.
Väldigt lätt irriterad liksom. Men svårt att inte bli/vara ibland.
Förstår inte riktigt hur någon ens kan påstå att jag är annat än glad efter hur jag varit senaste 2 veckorna.
Trodde liksom inte jag var annat, inte känt något annat. Men nänä tydligen.
Blir arg på onödiga kommentarer. Illa behandling/onödig behandling. Falskhet.
Egoism. Feghet. Och allmän kvinnlighet ungefär.
Förstår inte de tjejer som medvetet försöker trycka ner killar öppet på t.ex. bloggar osv.
Nu är jag väl antagligen lika öppen för dem som känner mig väl, men kan väl hoppas att jag är kryptisk nog.
Jag vet däremot själv att personer som fick mig att må dålig försökte jag ge lite extra dåligt samvete.
Lite små skuldkänslor. Men det finns fan en gräns.
Man går inte ut med alla detaljer i en blogg där det är uppenbart vem man menar.
I alla fall inte efter att man fyllt 15 år. Det är inte ett moget beteende.
Hur dåligt man än mår, det är inte okej mot den andra personen.
Jag vet att jag själv gjort likadant och sagt "det här är min blogg jag skriver vad jag vill uppskattar ni inte det så dra".
Men att dra ner andra människor i skit de ej förtjänar det är att ta det för långt.
Och jag börjar undra hur t.o.m. jag själv kunde vara så dum att tro så konstiga saker.
En sak många tjejer(även killar) måste lära sig är att blir vi lämnade får vi absolut inte tillbaka till personen igenom elakheter.
Ju fler rykten, skit snack osv osv det tillkommer ju längre ifrån kommer du komma personen.
Det säger väl sig självt egentligen? Vem vill gå tillbaka till någon som ändå redan smutskastat en totalt?
Jag är glad ändå att killar jag träffat inte har bloggar. Jag tror inte alla skulle skriva snälla saker om mig.
Men jag har ändå vetat när jag gjort rätt och fel. Det inser man om har högre än 70 i IQ.
Det behövs ingen blogg eller långa emo texter för att personen ska förstå det. Det lovar jag.
Och för det andra. Personen det handlar om kommer ändå inte ta åt sig av det.
Jag själv skulle bara bli arg, irriterad och vilja ta ännu mer avstånd från personen.
Speciellt när allt som sägs/står är ren jävla skit snack.
Det värsta är att jag känner igen mig. Jag vet hur det är men inte fören man själv tar tag i det blir det bättre.
"Du blir svagare av att visa svaghet." Något jag tänkt på många gånger. T.o.m. när jag var yngre.
Låtsas du vara stark, ja då blir du till slut stark. Allt handlar om att lura hjärnan.
Vill du inte det, nej då är du fast. Och då kan du inte skylla på någon annan än dig själv.
Jag antar att jag är väl en aning PMSig eller något annat kvinnligt just nu.
Fast har ju visat sig att män kan ha samma symptom så jag får väl vara så här tycker jag.
I vilket fall har jag ju nu fått skriva av mig. Kanske kan lugna mig nu.
Med lite träning på det här under morgondagen ska vi se att jag är på topp igen.
Men till sist.
Att ge skuld till någon som enbart gjort vad som krävts och velat väl förtjänar inte skit.
 |
så här känner jag mig ungefär nu
allmänt muppig å arg ungefär |
