Äventyr så där nattetid.
Har väl inte haft de skönaste timmarnas sömn inatt om vi säger så.
Min underbara mor bjöd mig på relax kväll igår där det ingick 20 minuter massage på romerska badet.
Lite smått hårdhänt massör men antog att detta är för att jag är stel och då blir det ju bara bättre.
Men så fel man kan ha.
Kom hem i godan ro och gick och la mig och någon timme senare vaknar jag med ett ryck.
Jag har drömt att jag hört något knäckas inuti kroppen och känner en sån otrolig smärta i bröstet att jag blir illa mående.
Jag tar förgivet att jag gått och bli magsjuk och springer till toan för att inte spy ner rummet så att säga.
Väl framme har illa måendet försvunnit men hjärtat bultar som att det skulle hoppa ur bröstkorgen.
Snart blir även andetagen kortare men mycket snabbare. Jag ringer in till mamma som springer upp med pappa tätt bakom sig.
Trycket över bröstet ökar och hjärtat slår allt hårdare medan mina ögon tåras av smärta.
Till slut börjar jag skaka och pappa bestämmer då att jag måste få frisk luft och hjälper mig ut.
Utan någon förändring bestämmer sig mamma för att ringa sjukvårds upplysningen.
Sköterska får lyssna på mina andetag genom telefonen och jag försöker själv förklara smärtan jag känner.
Efter ett tag blir det för jobbigt och smärtan i bröstet blir allt värre och strålar bak i ryggen och ner i armen.
Till slut får kroppen för lite syre och jag börjar skaka, jag skakar och skakar.
Jag kippar efter luft och till slut rycker pappa upp mig och säger bestämt att skickar de ingen ambulans åker han upp själv.
Sköterskan i telefon säger snabbt vi skickar en ambulans med en gång det där måste kollas upp.
Pappa bär ut mig till hallen där jag får vänta tills ambulansen kommer. De bär in väskorna i hallen och kollar blodtryck och syre tillförseln.
Trycket var högt men allt annat är i normala värden. Smärtan är kvar men skakningarna har avtagit.
Jag får förklara smärtan jag känner och till slut beslutas det att jag får på mig en nackkrage och får åka upp till akuten.
För första gången i mitt liv får jag åka i en ambulans, inte i illfart men tur det. Det hade som sagt kunnat vara värre.
Smärtan satt fortfarande i i bröstet men trycket jag känt hade lättat.
Väl framme på akuten rullar ambulanspersonalen in mig i korridoren.
Kort därefter får jag komma in på ett rum och får veta att en doktor ska dyka upp snart.
I väntan på doktorn kom trycket på bröstet tillbaka denna gång oftare och värre än tidigare.
Pappa håller mig i handen och tröstar mig med lugnande prat och får mig till slut att slumra till.
Dock med kudde hårt kramad över bröstet, det kändes bättre så.
2 timmar senare kommer äntligen doktorn. Men till dess hade trycket släppt, smärtan försvunnit och andningen blivit normal.
Enda som återstod var skakningarna. Inte lika farliga som innan men fortfarande skaka jag.
Doktorn kunde konstatera att varken ryggraden eller lungorna hade något fel.
Och eftersom mina smärtor gått över fanns inget mer kvar att göra.
Jag fick åka hem och om det skulle återkomma skulle vi ringa familjeläkaren.
Trött och skärade fick mamma komma och hämta mig och pappa.
Väl hemma i sängen kändes det hela overkligt.
Att bara timmar tidigare hade det stått en ambulans ute på gatan, att jag haft svårt att få luft, att personalen suttit inne i vår hall och att jag skakat värre än en vibrerande mobil.
Jag stod över rugbyn vi skulle ha på idrotten. Istället sov jag och tänkte komma till andra lektionen.
Orken fanns inte till det heller och istället stanna jag hemma tillsammans med Amanda.
Med pepsi och popcorn hamna vi framför BB och sedan Dear John.
Nu inväntar jag mat och sedan sällskap. Imorgon är det mattenationella som gäller och inte pip tänker jag göra något för att minska risken för IG.
Peace
