minnerna som bränner på insidan

det finns mycket som folk inte alls vet om mig. hur jag mådde som yngre och vad som hänt mig. det är nog knappt någon som vet, inte ens mina föräldrar. jag hade skrivit jätte långt om massor men klarar inte av att publicera det. jag har alltid kunnat öppna upp mig och dela med mig av mina problem men en del saker går bara inte att få sagt. det finns stunder när minnerna hinner i kapp mig. stunder som nu när jag verkligen tänker tillbaka det är då jag blir som knäsvag. jag får en stickande känsla inombords och jag klarar inte av det. allt jag kan säga är att de första åren på brandthovda är de värsta jag varit med om. men de sista åren de är nog de åren som fått mig till den jag faktiskt är idag. mycket av det är också tack vare mina föräldrar. men framför allt tack vare mina bröder. när saker varit jobbigt har de alltid varit där. för stunden har det kanske inte hjälpt utan bara sårat mer. men när jag väl tänkt efter vad de sagt så inser jag verkligheten och förstår vad som krävs för att klara den på stadiga ben. det finns alltid stunder när knäna blir svaga och man tror man ska falla men man kommer klara det, jag vet det nu. jag trodde vissa stunder var slutet och vissa stunder ville jag att det var slutet också. ni tänker säkert att jag över driver det hela men som sagt ni vet inte allt om mig och allt som hänt mig. jag vet att vissa tycker att jag inte får må dåligt eftersom att jag har mycket som andra inte har. jag har en perfekt familj utan gräl och som alltid ställer upp. men bara för det kan även jag må dåligt. jag har alltid haft komplex för min kropp. har velat se perfekt ut och levt under pressen att jag måste vara det också eftersom jag var så osäker förut och är nog fortfarande lite osäker men inte lika mycket. det har inte gått en enda stund när jag haft t.ex. t-shirt eller linne som jag inte känt att alla stirrar på mina armar för att de är så smala. jag har alltid fått höra att jag är anorexia smal och när jag sagt att jag är mätt har folk synat mig med en blick som verkade betyda "stackars flicka kan inte äta och har utseende press". nej så är det inte. visst har jag levt under press för hur jag ser ut. men aldrig för att bli smalare. jag har hatat min kropp så jag gråtit. jag har fått höra så mycket som fått mig så sårad att de nu i efterhand har stärkt mig. jag har aldrig försökt svälta mig för att bli smalare. det är bara så att jag är byggd så här och oavsett hur mycket mat jag proppar i mig blir jag inte större.
när jag börja spela handboll fick jag större ben muskler och jag blev allt mer nöjd över mina ben. men armarna blev ingen skillnad. jag hörde folk som sa "varför låter dom en pinne spela?" och "tar man i henne går hon ju av". det var sånt som fick mig att komma till botten igen. jag dögg inte. jag orkade int ekämpa för att bli bätre. så när alla andra blev bättre och bättre stod jag kvar på samma plats och såg likadan ut och blev aldrig tagen på allvar. inte förän i år. efter att jag gjort illa foten och varit borta i ett halv år och jag fick upp glöden igen att verkligen försöka. som jag verkligen blev bättre. jag vågade ta för mig. vågade visa vad jag gick för så att även fast det var en mes kropp var det ingen mes på insidan.
handbollen var bra för mig. den gjorde mig svagare men också mycket starkare. jag fick stöd från mina föräldrar och de är mycket tack vare dom jag klarat av det. nu när jag slutat med handbollen känner jag hur kroppen föärndras fysiskt men handbolls psyket sitter kvar.
visst jag var lagets maskot många gånger men hade jag den uppgiften tog jag vara på den.

alla år jag dansat har också gjort mig starkare för varje år. allt i mitt liv har stärkt mig på ett eller annat sätt. dansen har alltid varit den stora kärleken. jag kommer så väl ihåg när jag sa till mamma att jag ville börja dansa. hon satte upp mig på en grupp på växhuset. men det var balett. jag bland massor av små söta flickor i klänning? nej det gick inte. några år senare började jag i disco och träffade madelene. kommer ihåg det. vi var på nybörjar kurs båda två. jag visste inte vem hon var men hon log mot mig, som en sol. från den dagen var vi de två danspartnerna som var helt oskiljaktiga. efter några år gick hon över till hip hop och discon gick allt sämre för mig. utan madde hade jag ingen glöd kvar. jag hade börjat tävla men hade ingen och tävla eller att vara med. en tävling i falun. jag skulle dans in för en hel publik, jag och2 andra. de hade ett sådant sjävlförtroende och bara lyste. jag däremot stod osäker och skakade. när låten sedan satte igång var jag som borta. jag hittade aldrig takten och även fast camilla, min danslärare, klappade varje gång takten kom kunde jag inte börja. när jag förstod att inte mycket tid återstod börja jag bara dansa och helt i otakt. jag hitta aldrig takten och låten tog slut. jag kom 53a av 60. efter det har jag aldrig tävlat igen. jag var så ledsen och kände mig så misslyckad efter det. efter det sluta jag dansa. jag saknade det jätte mycket men började inte igen. fören jag och elin bestämde oss för att börja i street. vi fick james som lärare och allt gick precis som en dans. vi lärde känna lina och evelina som också dansa med oss. vi lärde oss så mycket och det kändes som att inget kunde gå fel. men även det gjorde det. elin tröttnade även så lina och evelina. och utan dom 3 hade inte jag heller glöd kvar. efter 2 år med street och bara lyckade uppvisningar tog även det slut. det var för ett år sen och det har inte gått en dag utan att jag någon liten gång tänker tillbaka på att få bara stå där. inför alla de där människorna och göra något som jag kunde. jag och alla de andra i gruppen. våran lilla familj som vi sa. jag vill dansa igen. jag vill höra takten, höra våra fot steg när vi sätter ner rätt steg. känna när vi alla står där och bara njuter av att göra det vi älskar och göra det precis därför, för att vi älskar det!
i höst ska det bli av igen. jag vill att elin ska vara med. men vi håller inte ihop som förut. jag och elin, vi som bara skämta till allt men ändå kunde behålla allvaret ochdansa precis som vi skulle.

jag och elin, jag och alla andra tjejer från brandthovda. tjejligan. fy helvete vvad jag saknar det.
det var liksom vi tjejer mot alla andra. inget kunde skada oss eller trycka ner någon. det var liksom bara vi. även fast jag var mycket med killarna men det var liksom, vi. josefin, johanna, elin, amanda och vilma. vi tjejer! jag saknar er.
även fast vi går i samma klass så är det ju liksom inte vi. ni har erat och jag har mitt. men önskar så att det bara var som förut ibland. jag ångrar en del jag sagt om er. jag har varit så avundsjuk på erat gäng och snackat så mycket. men som jag sagt. jag behöver inte er för att vara lycklig, jag behöver bara er för att liksom bara känna av att inget har försvunnit av vad som fanns förut.
jag har mina kill kompisar. jag har mina grabbar på bjurhovda. de som jag nästan alltid umgåtts med de senaaste året. liksom jag och alla grabbar. jag är inte längre en tjej för dom känns det som. känner alla som om de vore mina bröder. ni känns som mina bröder. jag bryr mig om er alla som om ni var mina bröder. visst kan jag hata er vissa stunder men oavsett vad älskar jag er.
ni behandlar mig liksom som en i mängden. ni ser inte ner på mig för att jag är tjej, ni stötter inte ut mig ni tar mig för den jag är. de är mycke tack vare er det är jag och jimmy nu.

när jag först träffa klassen i slutet av sexan tyckte jag alla var jätte töntiga och liksom ingen speciell. men när skolan började lärde jag känna er allt mer och tyckte bättre om några och mindre om andra. jag och jimmy fick skåpen bredvid varandra och det blev alltid fight om vem som skulle ta sina saker först och vem som skulle få göra vad. vi tjaffsade om små saker men du kom alltid med något skämt som fick mig att skratta och glömma allt annat. hela 7an var vi ändå inte så bra kompisar. vi var liksom klasskompisar och inte mycket mer än det. jag kalla dig bror men kändes som att du såg mig som någon dryg svans, när jag i själva verket var kär i dig i början av 7an. på din födelsedag hade jag bestämt att vi skulle överraska dig med tårta och massa gott men killarna hade glömt att säga till dig att komma så vi satt där själva och åt på din tårta. när jag märkte att du inte la ner allt för mycket tid på mig la jag ner med att ha känslor för dig. när sedan 8an börja vet jag inte vad som hände men det blev bara så att vi kom närmare varandra. vi hjälptes åt. vi skratta och skämta och vi bråka och tjaffsa, precis som syskon var vi. du visste exakt hur man gjorde mig sur men också hur man gjorde mig glad. allt mer vad tiden gick kom vi allt närmare varandra och alla andra såg nog det vi inte såg. jag hörde folk som hade frågat oom vi var tillsammans. folk som tyckte vi var söta tillsammans. jag förstod ingenting. han var ju liksom min bror hur skulle han kunna vara något annat än det. men bara en dag så förstod vi två. det var som att känslorna förändrades utan att vi märkte det. och vi kom närmare varnadra på ett sätt som vi båda inte visste riktigt vad det var. dagarna gick och vi båda två förstod att det var vi två som det skulle vara. men jag blev osäker. jag var säker men jag var rädd. rädd för att bli sårad och rädd för att bli lämnade och hur det skulle påverka våran vänskap så utan att verkligen tänka efter så avsluuta jag allt vi på börjat. ett misstag som jag ångrade och mådde dåligt för. inget blev som vanligt. den skoldagen. en måndag. var den värsta i mitt liv. se dig vara så emot. se dig så frånvarande, det var inte du. och det var inte jag. hela den dagen var som ett grått regnmoln. vet inte varför jag jämför det med det. men jag var så depp. rebecca kom till mig den dagen och vi pratade om vad jag kände och jag insåg allt mer att jag hade gjort fel bestlut, jag hade nog känslor för dig i alla fall. jag hade tur den gången. jag fick tillbaka dig och jag mådde som en prinsessa igen. men den kändes inte rätt. jag började tveka på oss, på mig själv och mina känslor. om, det var kärlke jag verkligen kände eller bara en starkare vänskap. du märkte på mig att något var fel och utan att jag riktigt var säker på vad jag kände tog även det slut. jag bröts ner. det var ju mitt eget fel. men jag blev så knäckt. jag var ute och gick i flera timmar och bara kändes som i psykos. mamma fick komma och hämta mig vid anundshög för då orkade jag inte gå hem. jag var så knäckt, sårad och osäker att de gick till de saker som det gjorde. det är något jag ångrar nu. något jag aldrig ville göra egentligen heller men utan att riktigt tänka gjorde ändå och det gjorde så ont. den helgen var den värsta i mitt liv. den helgen tryckte ner mig till botten. jag trodde att det kanske skulle bli bättre när skolanbörja. men du var som en annan person och jag kände hur jag snart inte skulle orka stå på benen längre. den kvällen. den natten. de sms som vi skicka då. fick mig att inse mycket. hur bra du var. hur mycket jag behövde dig ochhur mycketjag skulle få ångra de jag gjort. men jag hade tur. jag fick tillbaka dig. och hade jag varit du hade jag nog aldrig låtit mig komma tillbaka. jagkommer i håg första veckan.jag var så rädd. rädd att du bara skulle leka med mig och sedan göra som jag gjort mot dig. jag låg vaken flera nätter och kunde inte tänka klart. jag var rädd. men jag blev säker. jag förstod att jag älskar dig. jag visste det redan från början men var så rädd. det är först efteråt jag förstår vilken idiot jag var men hur lycklig jag är för att ha dig nu. jag är kär. jämför man känslorna jag har för dig med många andra så är det här äkta. jag vet att någon tänker. att jag är player eller något liknande. men tyvärr håller jag inte med. jag är sårbar som tussan. och vill hellre ha någon stadig som verkligen skyddar mig än någon kille då och då. jag vill ha jimmy. min jimmy. ssom vet vad som krävs för att göra mig lycklig. om jag skulle beskriva min dröm prins skulle jag bara säga jimmy. exakt så som man vill bli behandlad. exakt så där lagom inte en bad boy och inte en för snäll smörig kille. utan helt perfekt. och om det här skulle vara nykärt snacka vad var jag då innan? nej jag är kär, näst intill förälskad och är säker på vad jag känner. jag vill leva med jimmy. jag ser inte någon annan. han är den enda.

jag är verkligen annorlunda utan jimmy och jonna. senaste tiden när jag var hemma var jag bara med dom och jag levde som en prinsessa allt var underbart. nu på semstern har jag bara varit tjurig och arg. men idag eller ikväll prata jag, mamma och pappa igenom det. om de hade tålamod med mitt humör skulle jag ha tålamod med vad de ville göra under semestern. och jag vill ju göra den här semestern perfekt för dom. det vill jag verkligen. men vet inte hur jag ska göra. jag försöker anstränga mig till det men kan liksom bara inte. jag vill så klart hem men jag vill inte vara till besvär och jag vet att om jag bara har kul och försöker så går tiden snabbare men det går inte. men jag hoppas på att veckan blir som tänkt nu så kommer allt bli helt underbart. fira mamma imorgon och sedan till halmstad på onsdag. sedan på torsdag hälsar vi på i haverdal. och på fredag ska vi på hundutställning eller ajg ska på hundutställning eller vill i alla fall. sedan lördag, söndag måndag åker vi till danmark och tyskland. innan vi åker tillbaka och är här en dag eller något ochsedan åker hem. hem till jimmy, jonna och rebecca. innan rebecca åker iväg. glide rliksom ifrån varandra men jag vet att vi hittar tillbaka vi är tillräckligt starka för att klara det.
ska ta vara på tiden med jimmy hur väl som helst innan han drar till norge och fiskar. och mamma ska ju bara hem och jobba en vecka sen drar vi kanske iväg igen. vetinte vart då men antingen varberg eller åland verkar det som.
känns som att sommarlovet snart är slut och att nian snart börjar. jag är lite rädd för att börja nian. rädd för hur det ska bli med betyg och allt och hur det ska bli mellan mig och jimmy. men om vi håller oss tillvad vi sagt komemr vi klara det jätte bra. vi kan klara allt.
jag ska i alla fall sattsa allt på skolan nu. ge allt och få topp betyg. klarar jag det kan jagklara vad som helst i livet känns det som. men med bättre betyg ju bättre chanser har jag i framtiden och kan välja vad jag vill. ska engagera mig och verkligen försöka på varje lektion och göra alla läxor och allt som jag blir tillsagd om. nian ska bli ett bra år. jag och jonna på skolan, som nior. nu gäller det!
lyssnar på what a feeling med agnes och känner mig verkligen taggad med allt som kommer att hända mig. dags attt ta livet mer seriöst. anta alla utmaningar gör allt. låter som att jag ska dö men nej jag vill bara leva fullt ut!
när jag kommer hem ska jag jobba till mig de sista pengarna till kameran. måla staket och vaxa bilen, det kan väl inte vara så svårt? jag kan ju allt haha sså det ska bli lätt!
har jag bara 3000 så betalar klas resten. men som pappa sa "jag vill att du ska förtjäna den här kameran, ju mer du tjänar själv ju bättre kommer det kännas för dig, det är så riktiga livet fungerar". och det är ju helt sant om man alltid får som man vill kommer man inte komam långt i livet. man måste kunna klara sig självoch förtjäna allt man får!
jagg funderar på att sova nu. klockan är 01.57. har skrivit sen 00.40. slagit jonnas rekord med att skriva. ingen kommer orka läsa det här men känns skönt för mig att skrivit allt. som sagt i min blogg skriver jag allt jag känner för och skriver det för att skriva av mig och inte för att folk ska läsaoch bry sig.

nej men folkz peace and love som alla skriver, fred och kärlek, välkommen till sverige här pratar vi svenska, om ni inte visste det höhö. nu är johanna trött och svamlar så nu är det bäst att sluta.

tjarrrrrrrrrrrråååååååå(k)

fint föresten att början av inlägget är skit depp, MEN DET BLIR BÄTTRE,haha och det skriver ajg i sltuaet smart jag vet(H)